Playin' with fire
Play with me and you'll be playing with fire.
Saker och ting i mitt liv har fått en helomvändning på bara en vecka. Det som jag tänkt mest på är att jag inte ens får den respekten att man svarar. Oavsett vad man säger vill jag ha ett svar. Jag är inte arg eller sur, jag vill bara att vi ska sluta vara osams eller vad vi nu är. Även att du och jag förmodligen aldrig mer kommer ses i hela våra liv så kommer jag sakna dig. Fast det är lika bra. Jag litar på dig och det händer aldrig.
Bal
There's a light
Idag har i princip hela dagen gått åt till att sega, städa och sega lite till.
Jag har skadat mitt knä än en gång och nu tvingas jag gå på balen med lindat knä. Som tur är har jag långklänning så det kommer inte synas.
Förbannade knäskada kommer ju aldrig bli bra. Jag måste nog operera trots allt. Mitt korsband är av för de som inte vet det. En skada som gör förbaskat ont, speciellt om det vobblar också som mitt gör. Men jag klagar inte för det. Alla mina spontana dumdristiga upptåg har lett till att mitt liv har blivit fantastiskt.
C'est la vie
Livet är allt för bra ibland. Allt bara flyter på.
Eller rättare sagt jag är klar med skolan på ett bra tag framöver och underbara människor är i mitt liv.
Och det bästa med den här dagen är att jag ska spendera den på det absolut mest underbara sättet - med min bästa vän, kosert och sol. Jag har aldrig gillat sommaren just för att jag var allergisk mot allt men nu är jag så förbannat glad och jag älskar sommaren.
Men jag vet att sommaren kommar bli jobbig. Allt är perfekt nu men det kommer ta slut snart, tyvärr. Det kommer alltid finnas en plats hos mig som kommer minnas den här tiden, oavsett vad det egentligen är.
Snart börjar jag också jobba, med blandade känslor. Jag vill jobba så jag har råd att åka till Paris sen, men jag vill bara vara ledig och ge all min tid till det jag tycker är viktigare. Dilemma.
Vila i frid Jonatan
Jag kände han inte men jag vet hur det känns att förlora någon, en vän, en familjemedlem. Mina tankar går till familjen, vännerna och alla som mött honom.
Vila i frid Jonatan.
Gömma kakor
Jag var nyss och handlade med min kära mor, och det är minst sagt en upplevelse. Fy vad man får skratta.
Hon är då minst sagt speciell...
Vi åkte först till Willy:s och från den första stund vi klev in klagade mamma över att hon var "såååå sötsugen". Det brukar alltid låta så. Och så gick vi mot kassorna och mamma säger "Gud vad gott med choklad!". Jag säger bara "Men skärp dig" och går till kassan. Sen skulle jag till Coop för 4 grejer till, så jag hämtade det. Men när jag står och velar mellan två sorters finn crisp så kommer mamma runt hörnet, och jag tycker hon ser full i fan ut men skiter i det. Jag väljer mitt bröd och går mot kassan då mamma mitt i allt tvärstannar och går mot chokladen. Och jag börjar argumentera till att hon ska låta bli. För att vara ärlig så måste hon börja tänka på figuren. Men så utbrister mor min "Men nånting kan jag väll få?!". Och när vi står i kassan så ser jag en Marabou och lite längre bak på bandet ligger det… BALLERINAKAKOR?! Jag frågar henne "Och var kommer dom här ifrån?!". Hon svarar med en pillemarisk min "Jag gömde dom för dig längst ner i korgen så du inte skulle se dom". Och jag citerar " 'Men nånting kan jag väll få' ".
Gömma kakor... Och så spred hon ut dom på bandet för att hon trodde att jag inte skulle märka. Stå och ljuga mig rätt upp i ansiktet. Gömma kakor... Vem fan gör det? Och det var inte ett utan TVÅ paket ballerina. Och sen har hon mage att argumentera för att köpa en chokladkaka. Och hon ska vara den vuxna och en förebild.
Gömma kakor...
Sömn
Jag har verkligen haft en skitvecka hittills. Jag har haft svårt att sova och somnat sent. Tidigare i veckan somnade jag 00.41 och vaknade 01.47 av att katten kissade på mig. Det var ju bara att riva upp hela sängen och gå och duscha. Då jag var klar var klockan 02.30. Klockan 6 var det bara att kliva upp och ta sig till skolan. Dessutom har jag haft massor av mardrömmar som jag vaknat av för att tårarna rinner.
Sen har jag också vaknat av att jag har ont i magen. Det märks på träningen. Jag orkar inte lyfta lika mycket, musklerna viker sig, och ingen motivation finns där. Cardion går bra, där stänger jag av allt. Men det andra vill inte, jag blir frustrerad och så går det sämre. Sömn är extremt viktigt för att träningen ska ge resultat. Utan sömn får inte musklerna någon chans att återhämta sig och prestera.
Nu ska jag sluta gnälla och bra glad. Insåg idag att jag inte kommer ihåg hur det känns i kroppen av att inte ha konstant träningsvärk.
Näsan i vädret
Jag måste skärpa mig nu. Jag ser tydligen extremt mallig ut då jag går själv och lyssnar på musik. Jag håller "näsan i vädret hela tin" för att citera.
Senast idag då jag gick runt på stan medan jag väntade på bussen. Jag gick mot Shopping med en kaffe i handen, Oskar Linnros i lurarna och gick i min egen värld, då jag plötsligt får ett sms. "Hälsa då för fan!". Jag blir givetvis lite smått förvånad och börjar vända mig om men ser ingen jag känner. Då jag plötsligt får ytterligare ett sms "Vänd dig om". Ja, där står en gammal kompis. Jag hade tydligen haft ögonkontakt men inte hälsat, bara gått förbi. Att jag inte ens känner igen mina vänner bådar inte gott för framtida minnesproblem.
På gymmet är det samma visa. Jag hälsar knappt på någon, och om jag gör det så är det som att se en katt gå på frambenen (hundar som går på bakbenen kan man ju se ganska ofta). När jag tränar blir jag sjukt disträ, därav citatet ovan.
10 minuter och en livstid
Det är 10 min till bussen går. Jag har två lektioner, börjar 9.45 och slutar 15.30. ett hål på si sådär 3 timmar.
Jag ska nog plugga under den tiden. Läsa Hamlet, skriva en rapport om valet i USA 2012 på engelska. Efter sisa lektionen ska jag sätta mig och plugga lite till på Kulturens Hus och sen blir det hårdträning.
Biceps blir det idag, och även lite vader. Jag håller på att göra om mitt träningsschema så det är lite av en röra i det hela. Det går framåt - snart iallafall.
Nahīṁ, dhan'yavāda
Har haft on i huvudet i två dagar i rad nu. Men jag har varit "ledig" idag. Jag har pluggat själv lite, sovit på taket och knatat omkring på Varanasis gator, totally by myself. Det var otroligt sköt att få vara själv. Efter 10 dagar med konstant sällskap var det otroligt sköt att få egentid.
Men nu ska jag äta min bananmiddag och va glad.
Indien
Vår tredje dag i Varanasi. Det är helt underbart skönt här. Jag har varit i vår kokerska, Kalavatis by idag. Hon bjöd på underbara, indiska sötsaker, masala chaï och fantastisk lunch. Hela hon är så fantastiskt vacker. Hennes familj var så otroligt varm och kärleksfull, även att vi inte förstod varandras språk så förstod vi varann.
Jag vill aldrig lämna Indien. Kan inte gymmet, och personer man bryr sig om komma hit?
Bilder kommer då jag får möjlighet. Jag vill bara visa hur underbart det är här, även att bilder inte ens kommer i närheten av vad verkligheten har att erbjuda.
Love from India
Karma
Nu far jag till Indien. Och jag vill inte. Inte för att resan i sig inte ska bli minst sagt intressant, utan för att jag är förkyld och har hög feber. Nu vill jag bara ligga i sängen och se på en film. Jag har då sämst karma. Hur kan man ens bli sjuk så här nära en resa?
Nu till det jag hade tänkt at berätta: jag kommer inte blogga här på ett tag, utan nu ska jag skriva om Indienresan på http://spindia.blogg.se/. Där kan ni se vad som händer med oss och om vi lever.
Ses om 24 dagar! Hörs!
Klantig osv.
Jag har tappat mitt nyladdade busskort och mitt Sensia-kort. Hur dålig kan man vara? Jag må vara en sån som alltid tappar bort saker, men någonstans i bakhuvudet vet jag alltid vart jag har det, men inte nu. Ingen aning vart det kan förmå sig vara. Puts väck. Och det är de två kort jag använder mest. Nu ska jag i alla fall gå och skaffa nya. Efter skolan hinner jag nog inte då jag ska träffa två kompisar. Innan jag åker iväg till Indien.
Jag har resfeber. Och med min dåliga karma och klantighet så kommer jag ju inte ens komma hem från Indien. Nej, skämt osido, men jag är lite orolig för att jag ska tappa passet eller något sånt. Men nu har jag i alla fall börjat plocka fram det jag behöver ha med mig. Jag ska även hämta ryggsäcken idag. Nu börjar jag känna att vi är snart på väg. Bara jag inte klantar mig där borta.
Lek medan du kan
Jag kan inte förstå hur "gammal" jag har blivit. Jag menar, jag kan säga att jag har varit vän med någon i 15 år. Jag känner mig betydligt äldre än mina nästan 19 år. Och jag har inte vuxit upp speciellt fort.
Nu ser man var och varannan unge visa röven och vara extremt sminkad. Det är tragiskt. Jag hörde, eller läste jag det, att en tjej på kanske 13 som hade åkt i en bil och visat rumpan och brösten till en annan som körde om. Det är tragiskt. Jag hade knappt börjat sminka mig då jag var 13 år. Nu blottar de sig. Jag kan inte säga vas som är rätt och fel, för vem att jag att bestämma det med ändå. Det känns så tragiskt. Hon är inte ens byxmyndig. Hon går 6:an eller 7:an. Det gör ont i hjärtat.
Att tänka att om 6 år kan det vara mina små flickkusiner. Det är helt absurt. Jag hade gärna varit 6 år igen. Fast kanske bara för en dag. Få vara bekymmerslös, ovetande och beskyddad.
Nu får man stå på skakande, sköra, nakna ben. Ska ta sina första steg på egen hand. Men det ska gå bra, det måste det.
vem behöver träna?
This Woman's Work
Snart ska jag och ge blod för första gången. Både lite skrämmande men är ändå förväntansfull? Är det fel ord? Hur som helst så känner jag att jag gör en god gärning och jag kan faktiskt rädda liv. Men jag är lite rädd för nålen... Trots att jag egentligen inte är nålrädd men har ni sett den?! Den är enorm!
På tal om nålar har jag lust att lägga mig under den igen, men det är lite svårt då jag ska ge blod (då man inte fått ha tatuerat sig på 6 månader), ska till Indien då infektionsrisken är enorm, och att jag ska ha råd med det såklart. Men jag vill, och ska göra två till.
Herregud, tatueringar är som ett drog. Man kan inte slutat då man en gång har börjat.
Men jag ska nog göra en till i sommar.
En kompass, för morfar.
Kvinnorna
Vackra, underbara, starka, begåvade kvinnor
satisfaction
Vad är poängen? Att allt är så förstorat menar jag.
"Han har inte svarat på mitt sms som jag skickade för 5 minuter sen! Fan han vill inte ha med mig att göra"
"Ta bort den där bilden på mig, den är så ful"
"Nej, jag misslyckades lite, jag är sämst i världen, kan inte göra något"
När man läser det så börjar jag då tänka på att det är crazy talk. Men det är de vanligaste meningarna jag hör.
Varför är det så typiskt svenskar, framförallt kvinnor och tjejer, att tänka på det här viset? Jag blir ledsen. Jag erkänner att jag också gör så ibland. Men sen skärper jag mig.
Jag accepterar det faktum att han inte svarar, vill han svara så gör han det. Inget mer med det. Man kan ju inte terrorisera stackarn.
En bild.
En skepnad av dig fångad i ett ögonblick. Det må kanske inte vara din vackraste skepnad, men det är fortfarande du. Sedan är det bara en bild, om man tänker på de som aldrig ens sett sig själva i en spegel, är en "ful" bild absolut ingenting.
Och här är the Big One. Den jag hör oftast. Den som oroar mig mest.
Ett misslyckande. Det är bara en läxa. Nej, en lärdom. Man får en vetskap om vad som gick åt skogen. Ett fel definierar inte vem du är, eller hur du är. Du, som person blev inte dålig, situationen blev inte som tänkt. Du tog bara en annan väg. Vem kan säga att en väg är rätt eller fel? Är inte du som ska vara nöjd med dig i slutändan?
London london
Jag har tyväär inte haft sladden till min kamera så jag har inte kunnat ladda upp bilderna förrän i söndags. Nu när jag tänker tillbaka till i höstas så saknar jag den tiden mer och mer. Jag vill dit igen snart.
Bubblande skrattanfall
Jag har varit på stan precis för att handla en julklapp till mig själv. Det måste ju vara rättvist. Och eftersom det var -28 grader så tog jag på mig täckbyxor. Bästa valet jag har gjort, för de gav mig inte enbart värme utan ett gott skratt också.
När jag går upp för trappan i Smedjan så sitter det några coola ungar där, och tar upp hela trappan. Hur som helst så hör jag när jag går förbi med mina täckbyxor att den ena väser till sin kompis: "vilken tönt med täckisar, fan vad fult!" och så fnissade dom. Då kunde jag inte hålla mig. Inte nog med att de hade skinshorts, strumpbyxor och en midjekort tidig vinterjacka, utan att kommentaren att JAG var fult klädd. Jag skrattade lite för mig själv och tänkte att jag får då inte lunginflammation och blåskatarr och då slipper knapra penicillin.
