lisen

Pobröd

6 äggvitor

125 g pofiber

500 g Lätt kvarg 0,1%

3 tsk bakpulver

3 äggulor

2 tsk fiberhusk

Salt

Slå på ugnen på 175 grader och vik ner bakplåtspapper i en rektangulär form.

Vispa äggvitorna hårt tills du kan vända bunken upp och ner utan att äggen faller ut.

Blanda pofiber, bakpulver, fiberhusk och salt i en separat bunke.

Vänd ner kvarg, äggulorna och pofiber blandningen och blanda tills det är en kladdig smet, och häll ner det den rektangulära formen.

Grädda mitt i ugnen på 175 grader i 45-50 minuter.

I en hel limpa är det 573 kcal, 170 g protein, 84 g kolhydrater, 14 g fett

Per skiva 23 kcal, 7 g protein, 3 g kolhydrater, 0,5 g fett

Jag har verkligen haft en skitvecka hittills. Jag har haft svårt att sova och somnat sent. Tidigare i veckan somnade jag 00.41 och vaknade 01.47 av att katten kissade på mig. Det var ju bara att riva upp hela sängen och gå och duscha. Då jag var klar var klockan 02.30. Klockan 6 var det bara att kliva upp och ta sig till skolan. Dessutom har jag haft massor av mardrömmar som jag vaknat av för att tårarna rinner.

Sen har jag också vaknat av att jag har ont i magen. Det märks på träningen. Jag orkar inte lyfta lika mycket, musklerna viker sig, och ingen motivation finns där. Cardion går bra, där stänger jag av allt. Men det andra vill inte, jag blir frustrerad och så går det sämre. Sömn är extremt viktigt för att träningen ska ge resultat. Utan sömn får inte musklerna någon chans att återhämta sig och prestera. 

Nu ska jag sluta gnälla och bra glad. Insåg idag att jag inte kommer ihåg hur det känns i kroppen av att inte ha konstant träningsvärk.

Äntligen är jag tillbaka i Luleå. Vi landade i och för sig i onsdags men jag har varit i princip apatisk igår.

Det känns så underligt att vara hemma. Jag kommer på mig själv tänka att jag måste gå och köpa vatten, att jag måste spara toapapper och inte spola ner papper i toaletten. Varanasi är också mitt hem nu. Jag vill tillbaka till alla fina människor och alla konstiga saker som faktiskt händer där. 

Efter 16 timmars resande och en sjuk jetlag landade vi på Kallax. Jag hade bara sovit 4 timmar natten innan då vi var tvungna att stiga upp 5.30. Då vi Landade 22.30 svensk tid var jag svimfärdig då klockan var 3 på natten i mitt huvud.

När jag hade duschat den andra varma duschen på en månad och rakat benen osv. var det dags att krypa ner i sängen. Min underbara mamma hade även bäddat rent till mig. Det var först då jag hade krupit ner under täcket jag insåg vilket helvete vissa lever i.

I Indien sov vi på en 7 cm tjock madrass som låg på ett bord, på en kudde som var hård som trä, i en trång sovsäck, och allt var fuktigt. Vi levde bra. På gatan bodde stora familjer i hyddor med lera och kobajs till väggar och endast lite plåt och sopsäck till tak. Dessa hade det också relativt bra, de hade åtminstone tak. Inte långt från vart vi bodde låg det en man. Iklädd en hösäck till tröja, ett tyg stycke till kjol, flipflops om inte hundarna tog dem, och endast en filt att sova på och under. Han sov på en trappa. Han, denna lilla man utan tänder, hade det värst. Trots hans obefintliga välgång så fick jag alltid en stort leende och ett "Namaste". Han berörde mig verkligen. Ett tragiskt liv men med en enorm glädje och kärlek. 

Är det inte underligt att de som har det mest ägodelar är dom som är bittras? Det är absolut inte fel att äga saker. Men jag har i alla fall lärt mig se saker ur andras ögon. Vad spelar det för roll om jag har den dyraste TVn? Det finns dom, som den där mannen, vars hem är en filt, vars mat kommer som gåvor då och då, vars frihet är bestulen och valmöjligheter inte existerar.