Verkligheten
Äntligen är jag tillbaka i Luleå. Vi landade i och för sig i onsdags men jag har varit i princip apatisk igår.
Det känns så underligt att vara hemma. Jag kommer på mig själv tänka att jag måste gå och köpa vatten, att jag måste spara toapapper och inte spola ner papper i toaletten. Varanasi är också mitt hem nu. Jag vill tillbaka till alla fina människor och alla konstiga saker som faktiskt händer där.
Efter 16 timmars resande och en sjuk jetlag landade vi på Kallax. Jag hade bara sovit 4 timmar natten innan då vi var tvungna att stiga upp 5.30. Då vi Landade 22.30 svensk tid var jag svimfärdig då klockan var 3 på natten i mitt huvud.
När jag hade duschat den andra varma duschen på en månad och rakat benen osv. var det dags att krypa ner i sängen. Min underbara mamma hade även bäddat rent till mig. Det var först då jag hade krupit ner under täcket jag insåg vilket helvete vissa lever i.
I Indien sov vi på en 7 cm tjock madrass som låg på ett bord, på en kudde som var hård som trä, i en trång sovsäck, och allt var fuktigt. Vi levde bra. På gatan bodde stora familjer i hyddor med lera och kobajs till väggar och endast lite plåt och sopsäck till tak. Dessa hade det också relativt bra, de hade åtminstone tak. Inte långt från vart vi bodde låg det en man. Iklädd en hösäck till tröja, ett tyg stycke till kjol, flipflops om inte hundarna tog dem, och endast en filt att sova på och under. Han sov på en trappa. Han, denna lilla man utan tänder, hade det värst. Trots hans obefintliga välgång så fick jag alltid en stort leende och ett "Namaste". Han berörde mig verkligen. Ett tragiskt liv men med en enorm glädje och kärlek.
Är det inte underligt att de som har det mest ägodelar är dom som är bittras? Det är absolut inte fel att äga saker. Men jag har i alla fall lärt mig se saker ur andras ögon. Vad spelar det för roll om jag har den dyraste TVn? Det finns dom, som den där mannen, vars hem är en filt, vars mat kommer som gåvor då och då, vars frihet är bestulen och valmöjligheter inte existerar.
