satisfaction
Vad är poängen? Att allt är så förstorat menar jag.
"Han har inte svarat på mitt sms som jag skickade för 5 minuter sen! Fan han vill inte ha med mig att göra"
"Ta bort den där bilden på mig, den är så ful"
"Nej, jag misslyckades lite, jag är sämst i världen, kan inte göra något"
När man läser det så börjar jag då tänka på att det är crazy talk. Men det är de vanligaste meningarna jag hör.
Varför är det så typiskt svenskar, framförallt kvinnor och tjejer, att tänka på det här viset? Jag blir ledsen. Jag erkänner att jag också gör så ibland. Men sen skärper jag mig.
Jag accepterar det faktum att han inte svarar, vill han svara så gör han det. Inget mer med det. Man kan ju inte terrorisera stackarn.
En bild.
En skepnad av dig fångad i ett ögonblick. Det må kanske inte vara din vackraste skepnad, men det är fortfarande du. Sedan är det bara en bild, om man tänker på de som aldrig ens sett sig själva i en spegel, är en "ful" bild absolut ingenting.
Och här är the Big One. Den jag hör oftast. Den som oroar mig mest.
Ett misslyckande. Det är bara en läxa. Nej, en lärdom. Man får en vetskap om vad som gick åt skogen. Ett fel definierar inte vem du är, eller hur du är. Du, som person blev inte dålig, situationen blev inte som tänkt. Du tog bara en annan väg. Vem kan säga att en väg är rätt eller fel? Är inte du som ska vara nöjd med dig i slutändan?
