Indisk kvinna
Sitter och kollar på en film om indiska kvinnor i rosa saris. Den handlar om starka kvinnor som får sin röst hörd i det hierarkiska indiska samhället. Det får mig att tänka på min egen röst. Hur hörd den blir.
Jag har tidigare varit otroligt irriterad på en kompis för att hon sa, så fort jag började diskutera om något, att jag skulle gå och sätta mig, lugna ner mig och inte bli upprörd. Jag blir inte ens upprörd. Och nu senast idag, började jag prata med en annan kompis om en kille med den bredaste norrländska jag har hört. Då jag tidigare hade jämfört dem med min morfars från Piteå, och hon påstår att jag sagt Nils. När jag säger emot hyschas jag och blir sagt att inte bli upprörd. Bara för att jag säger emot blir jag inte upprörd. Hemma får jag inte heller säga vad jag tycker utan att jag blir tystad och får höra att jag låter illa.
Jag känner mig allt mer som en indisk kvinna. Alltid bli hyschad och tappar min rätt till min egen röst, men kvinnan i Pink Saris ger mig lite att tänka på. Säg emot om det är något som inte stämmer med dina åsikter och dina känslor. Kämpa för det som är rätt för dig, även om det är petitesser.
