lisen

Snart ska jag och ge blod för första gången. Både lite skrämmande men är ändå förväntansfull? Är det fel ord? Hur som helst så känner jag att jag gör en god gärning och jag kan faktiskt rädda liv. Men jag är lite rädd för nålen... Trots att jag egentligen inte är nålrädd men har ni sett den?! Den är enorm! 

 

På tal om nålar har jag lust att lägga mig under den igen, men det är lite svårt då jag ska ge blod (då man inte fått ha tatuerat sig på 6 månader), ska till Indien då infektionsrisken är enorm, och att jag ska ha råd med det såklart. Men jag vill, och ska göra två till. 

Herregud, tatueringar är som ett drog. Man kan inte slutat då man en gång har börjat. 

 

Men jag ska nog göra en till i sommar. 

En kompass, för morfar.