Karma
Nu far jag till Indien. Och jag vill inte. Inte för att resan i sig inte ska bli minst sagt intressant, utan för att jag är förkyld och har hög feber. Nu vill jag bara ligga i sängen och se på en film. Jag har då sämst karma. Hur kan man ens bli sjuk så här nära en resa?
Nu till det jag hade tänkt at berätta: jag kommer inte blogga här på ett tag, utan nu ska jag skriva om Indienresan på http://spindia.blogg.se/. Där kan ni se vad som händer med oss och om vi lever.
Ses om 24 dagar! Hörs!
Klantig osv.
Jag har resfeber. Och med min dåliga karma och klantighet så kommer jag ju inte ens komma hem från Indien. Nej, skämt osido, men jag är lite orolig för att jag ska tappa passet eller något sånt. Men nu har jag i alla fall börjat plocka fram det jag behöver ha med mig. Jag ska även hämta ryggsäcken idag. Nu börjar jag känna att vi är snart på väg. Bara jag inte klantar mig där borta.
Besvikelse
Jag är så förbannad på mig själv. Besviken på min insats.
Körde ett tungt benpass idag. Men det gick inte. Eller klart det gick, det är inte så svårt att köra squats och hamstring, och lite annat såklart, men allt gick åt helvete.
Började med benpress som gick hur bra som helst, ökade och hade bra kontakt.
Sen började helvetet. Hamstring; tappade kontakt trots att jag hade bra teknik. Så jag sänkte vikten, fortfarande åt helskota. Höjde, ingen förbättring.
Squats, Samma visa. Fast första setet gick faktiskt bra, men sen började knäna vobbla, och musklerna började sprätta. Men jag gav inte upp. Efter 8 tunga set ville inte benen något mer, men jag pressade mig och resultatet blev två bra set.
Ärligt talat var de två sista seten det som gör mig mest förbannad. Hur är det ens möjligt att gör två underbara set då jag är så slut?
För att summera hela passet
• Ingen motivation
• Tappade kontakt med musklerna
• Frustration som tekniken fick ta stryk av
• Sprättande muskler
• Förbannad tjej masar sig ner för trappan
Lek medan du kan
Jag kan inte förstå hur "gammal" jag har blivit. Jag menar, jag kan säga att jag har varit vän med någon i 15 år. Jag känner mig betydligt äldre än mina nästan 19 år. Och jag har inte vuxit upp speciellt fort.
Nu ser man var och varannan unge visa röven och vara extremt sminkad. Det är tragiskt. Jag hörde, eller läste jag det, att en tjej på kanske 13 som hade åkt i en bil och visat rumpan och brösten till en annan som körde om. Det är tragiskt. Jag hade knappt börjat sminka mig då jag var 13 år. Nu blottar de sig. Jag kan inte säga vas som är rätt och fel, för vem att jag att bestämma det med ändå. Det känns så tragiskt. Hon är inte ens byxmyndig. Hon går 6:an eller 7:an. Det gör ont i hjärtat.
Att tänka att om 6 år kan det vara mina små flickkusiner. Det är helt absurt. Jag hade gärna varit 6 år igen. Fast kanske bara för en dag. Få vara bekymmerslös, ovetande och beskyddad.
Nu får man stå på skakande, sköra, nakna ben. Ska ta sina första steg på egen hand. Men det ska gå bra, det måste det.
vem behöver träna?
This Woman's Work
Snart ska jag och ge blod för första gången. Både lite skrämmande men är ändå förväntansfull? Är det fel ord? Hur som helst så känner jag att jag gör en god gärning och jag kan faktiskt rädda liv. Men jag är lite rädd för nålen... Trots att jag egentligen inte är nålrädd men har ni sett den?! Den är enorm!
På tal om nålar har jag lust att lägga mig under den igen, men det är lite svårt då jag ska ge blod (då man inte fått ha tatuerat sig på 6 månader), ska till Indien då infektionsrisken är enorm, och att jag ska ha råd med det såklart. Men jag vill, och ska göra två till.
Herregud, tatueringar är som ett drog. Man kan inte slutat då man en gång har börjat.
Men jag ska nog göra en till i sommar.
En kompass, för morfar.
Kvinnorna
Vackra, underbara, starka, begåvade kvinnor
Min gamla kropp
Jag har aldrig varit så lycklig av att se en tub voltaren. Igår var jag på det sjukaste spinningpasset på länge. Helt slut i kroppen efteråt. Men det är inte därför jag är glad för voltaren, utan för att jag körde 12 reps av triceps scott extentions. Redan första setet känner jag hur det hugger till i min armbåge, tårar börjar komma men kör klart mina 12 reps. Vilar i 30 sekunder där jag försöker känna vars det gjorde ont, men kände inget speciellt. Tänkte att det är nog ingen fara och kör nästa set. Det skulle jag inte ha gjort. Jag tappar all kraft i armen efter bara 6 reps. Musklerna var inte trötta på något som helst vis men jag kunde inte varken räta ut eller böja armen utan att jag skulle brista ut i tårar. Och jag är inte den som gråter av smärta.
Så nu sitter jag hemma, med voltarendränkt armbåge, lindad i ett orubbligt läge och använder inte högerhanden. Hur ska det gå imorgon då skolan börjar?
